Graviditet två

Även under graviditet två gick jag upp mycket. Jag vägde dock som mest 88 kilo. Den stora skillnaden var att jag nu tog med mig mina tankar om att leva sundare även under graviditeten. Det innebar inte att jag åt enligt LCHF men jag tänkte på allt jag stoppade i mig och jag rörde mig mer. Jag var faktiskt tom ute och sprang en del inledningsvis. Jag trappade upp och sprang nästan 5 km som mest innan jag lade löparskorna på hyllan. 15 kilo upp var faktiskt inte så mycket! I efterhand så är jag rätt stolt över att jag lyckades göra annorlunda den andra gången. Fast sen det var efteråt det blev jobbigt...

På bilden: Jag tre månader efter förlossningen

Från HCHF till LCHF

Kolhydrater: pasta, pommes, ris, potatismos, pannkakor, frukt, bröd, kakor, bullar, godis... Kan man leva utan detta? Svaret är ja. Testa ett par veckor. Det är jobbigt i början men efter en halv vecka är sötsuget borta. Det är som att vänja sig av vid en drog. Jag gjorde det enklaste. Jag ändrade bara på mina kostvanor - inte hela familjens. Då det var pasta stekte jag zucchini i smör till mig själv. När det var ris eller potatismos bytte jag ut mot broccoli eller blomkål. Hamburgare åt jag utan bröd och med majonäs istället för ketchup. Osv. Och viktnedgången lät inte vänta på sig. Redan efter en månad hade jag gått ner fem kilo och vid påsktid 2010 vägde jag 73 kilo! Men så började jag slarva med kosten. Unnade mig mat. Och till sommaren blev jag gravid igen och då la jag alla dieter på hyllan...

Dra på trissor! Jag springer ju!

Det var en märklig känsla att helt plötsligt vara en sån där person som snörade på sig joggingskorna tre gånger i veckan. Jag hade aldrig tidigare sprungit kontinuerligt. 3 kilometer då och då under högstadiet och gymnasiet. Men det handlade kanske om ett tillfälle i månaden eller till och med varannan månad. Det längsta jag någonsin sprungit var 5 km.

När jag nu satte igång med min löpning var sträckan totalt 2.8 km. 2009 hade jag inga appar utan bara en vanlig hederlig klocka. Om jag minns rätt sprang jag runt på 28-27 minuter. Och det där blev snabbt viktigt. Att springa snabbare och snabbare.

Målet var dock hela tiden viktminskning. Förutom att börja motionera var jag övertygad om att jag gjorde något allvarligt fel med maten. Jag drog följande slutsatser: jag äter mer än jag behöver för det sorts öiv jag lever. Det betyder att det hela tiden blir ett överskott på energi i min kropp och det stannar kvar och omvandlas till fett. Egentligen är det inte bara så simpelt men jag var något  på spåret. Jag fick höra talas om LCHF och tänkte att det kan ju inte skada att testa...

Tillbaka i vardagen och nya rutiner

Så började vardagen igen. Tidiga mornar. Storhandling. Jobb och jobb och jobb. Rutiner är bra för kosten och hälsan. Att äta på ungefär samma tid varje dag gör skillnad. Det var dock inte mycket annat som förändrades. Ett halvår senare och med ännu en sommarsemester i backspegeln tog jag äntligen steget. Vågen visade 81 kilo. -"Nu ska jag börja motionera!", tänkte jag och planerade in i mitt veckoschema att kunna ut och gå minst 3 dagar i veckan och minst i en halvtimme, utan barnvagn.

Det gick lättare än vad jag trodde att skaffa en ny rutin. Med bra musik i lurarna var det också väldigt angemämt att promenera. Jag gick och gick och gick. När jag hade hållit på med mina promenader i ungefär tre veckor hände det plötsligt. Halvägs på min sträcka fick jag en blixtidé: -"Jag kanske skulle kunna testa och springa lite? Bara jogga lite lätt. Jag har ju träningskläder på och skorna funkar nog. Ja jag testar en stund. Jag kan ju alltid stanna om det inte skulle funka."

Så jag började jogga. Och jag stannade inte. Inte förrän jag var hemma! Jag tror att just detta är den största prestation som jag någonsin har gjort. Och jag är så glad för detta. Från den dagen var löpning min nya hobby. Och för varje dag blev sträckan några meter längre...

En nyförlöst mammas bästa vän: fika

En vecka hemma från BB visade vågen 88 kilo. Men att ta tag i det nya livet var lättare sagt än gjort. Amning, blöjbyte, torka kräks, promenad, amning, torka kräks, tröjbyte, blöjbyte. Sömnlöshet. Lyckorus. Babyblues. Och allt måste belönas. Det görs bäst med chokladkakor, kärleksmums, kanelbullar, småkakor och pajer i alla olika smaker som sköljs ner med mängder av kaffe.

Att baka blir ett tidsfördriv. Att äta blir en drog. Jag har nog aldrig fikat så mycket som de första 6-7 månaderna hemma med min bebis. Jag, bebis, kakor och såpoperor. Vilket gäng!

Sen började allvaret!

På bilden: Jag knappt 2 månader efter förlossningen.

Graviditet ett

Jag blev gravid. Och det väldigt snart efter bröllopet. Den 11 oktober visade stickan plus. Vågen stod nu på 75 kilo!

Viktuppgången under graviditeten blev helt uppåt väggarna. Kanske berodde det på ett extremt sug efter sötsaker och framförallt glass? Eller var det pga att jag hade ont av foglossning redan efter halva graviditetstiden så att jag inte ville röra på mig? Vad det än var så var det inte bra.

Veckan innan förlossningen ställde jag mig på vågen en sista gång. Den visade nittioniokommanågonting! Nästan hundra pannor!!! Då kände jag för första gången en stor sorg...

-"Det här funkar inte längre. Barnet måste ut och jag måste skärpa till mig!"

Bild på svullen fot under sista graviditetsveckorna.

Ett fetto blir till

Jag vet egentligen inte riktigt hur det gick till. Jag hade visserligen pendlat lite upp och ner i vikt hela mitt vuxna liv, men det handlade om fem, sex kilo. Max. Fast successivt hade jag ökat min gräns för vad jag tyckte var okej. Från 60 kilo när jag var 20 år till 68 kilo när jag var 31 år. (Tilläggas bör att jag är 166 cm lång.)

På min bröllopsdag 2007 vägde jag således 68 kilo och var nöjd med detta.Direkt efter bröllopet åkte vi på en bröllopsresa till Rom - aka "matresan". Jag äääääälskar verkligen italiensk mat. Vi åt de godaste pizzorna och pastarätterna jag någonsin ätit. Tio dagar av frossa. Väl hemma ställde jag mig på vågen igen:

-"GOD DAMN IT! 73 kilo! Fem kilos viktökning på tio dagar! Det måste vara världsrekord! Men... vem bryr sig? Nu ska jag ju ändå bli gravid!"

Åh så urbota dumt tänkt! Mina elaka, superkorkade hjärnspöken!

Bilden är på mig från bröllopet, 7 juli 2007.